Fingtic's

Två kapitel idag, för dig underbara Emma. Inte så mycket till födelsedagsprestent, men ändå. Grattis på 17-års dagen!

Jag och Tony satt på mitt rum, med varsin kopp kaffe och pluggade medan vi lyssnade på musik. Tony hade hittat en nytt favoritband, Dropkick Murphys (en av Miles favoriter också), och hade bränt hela tre skivor med dem.

   ”Jag har ingen tur i kärlek.” påpekade jag. ”En kille i hela mitt liv, och han visade sig vara världens största idiot.”

   ”Mm.” hummade Tony instämmande. ”Kan inte säga att jag haft någon större tur heller.”

   ”Har du någonsin varit ihop med någon?” undrade jag.

   Han lade ner pennan och såg allvarligt på mig. ”Ja… Det fanns en kille förr, som hette Xander.” När han sa hans namn blev han röd om kinderna, ögonen glimmade till och ett försiktigt leende letade sig fram. ”Han var liksom bara… bäst. Vi blev vänner, sedan blev vi kära och ehm… Bestämde oss för att gå ut med det.” Blicken blev djupare. ”Utan honom hade jag nog inte klarat av alla de negativa reaktioner som jag fick, främst från mina katolska föräldrar. Han var underbar, helt enkelt.”

   ”Vad hände?” frågade jag försiktigt.

  ”Hans pappa fick ett jobb och flyttade, och Xander flyttade med honom. Vi bestämde oss för att det var bäst att göra slut, gå våra egna vägar, hitta nya.” Tony pillade naglarna. ”Man kan säga att det inte fungerade så bra för min del.”

   Jag grubblade på det och tyckte synd om honom. ”Har ni någon kontakt fortfarande?”

   ”Nej. Vi är inte ovänner eller så, vi bara… Ja.” Han verkade inte ha något mer att säga om det.  

Snart hade kaffet tagit slut, så jag gick ner för att hämta mer. Miles satt vid disken, även om han inte har erkänt det så tror jag att han började trivas med sitt jobb hos mamma.

   Hans kompis satt med honom också, han med tuppkammen. Han skrattade åt något skämt som min bror nyss sagt.

  ”Hej.” hälsade jag på dem båda. Sedan vände jag mig mot Miles. ”Mer kaffe, tack.”

  Han tog kopparna och började hälla upp. Han var så van vid det nuförtiden att han inte ens behövde titta ner för att se vad han gjorde.

   ”Åh, föresten, Elle, James, James, Elle.” presenterade han oss med huvudkast.

   ”Jag vet, vi har träffats förr.” sa jag med ett litet leende.

   ”Jag bar upp kakor till henne.” mindes James. Hans iris var så mörk att den smälte ihop med pupillerna, vilket gjorde hans ögon enorma. De påminde mg om Mästerkatten i stövlars ögon, ni vet, han som är med i Shrek. 

   ”Jag tackade dig aldrig för det.” kom jag på. ”Jag kanske hade svultit ihjäl utan dig.”

   ”Jag är glad över att kunna vara till hjälp.” log han. ”Jag tror att jag hör musik där uppifrån, vad lyssnar ni på?”

   ”Dropkick Murphys, Tonys senaste förälskelse.” svarade jag.

   ”Dropkick?” Miles såg imponerad ut. ”Jag börjat tycka om den där killen du har.”

   ”Håller med.” sa James.

   Jag tog emot kopparna som räcktes till mig. ”Då har ni en bra smak då. Trevligt att träffas igen, James.”

   ”Detsamma, Elle.”   

   Jag kände hans fina, svarta ögon följa mig tills jag försvann uppför trappan.