Miles: Kapitel 4- Tja, här borde det väl stå något smart

Första kapitlet från Miles´ synpunkt. :)
 

Det var en lättnad när Elle äntligen slog igen dörren och lämnade mig ifred igen. Den här stickhålan var hemsk nog som det var utan att syrran skulle stå och gapa på en hela tiden.

   Morsan hade sagt att vi flyttade för min skull. Ha! Alla kunde se att det var en stor, fet lögn. Hade hon gjort någonting för min skull, hade vi stannat i Washington. Nej, det här gjorde hon för sig själv. Morsan har alltid velat ha ett café, hon försöker bara ge mig skuldkänslor så att jag ska låta henne göra som hon vill. Fan vad trött jag blir på henne.

   Och det här rummet, sen! Väggarna var målade i en äcklig grå färg och möblerna var träfärgade. Varför inte bara skriva jag är deppig på väggen? Och även om jag visste att morsan redan varit här och bytt madrasser och lakan, kändes den här sängen lite sunkig. Allting här var sunkigt och täckt med ruttna löv.

   Ursh, jag behövde en cigg. Men tog man en här inne skulle morsan känna lukten, och jag orkade verkligen inte med en annan diskussion om tjära i lungorna. Så då fick jag väl ta mig ut, fast inte genom dörren, för där var de och pratade med grannarna.

   Trädet just utanför mitt fönster kändes som en gudagåva. Den var stor, stabil och hade kraftiga grenar som satt lågt. Det var inte långt ner till marken, så klättringen skulle gå snabbt.

   Jag sköt upp rutan och snodde benet över räcket. Foten hittade genast ett bra fotfäste. Även om jag mer van vid att klättra på broar och sådant, så gick det bra att klättra i trädet och jag tog mig snabbt ner. Väl på vår nya gård tog jag mig ännu en titt på huset. Så litet, så fattigt. Jag blundade och föreställde mig det våningshus vi förut bott i. Stort, ståtligt, vitt och fräscht. Ute på balkongen så kunde man se över hela stan, bort till världens ände. Här kan man knappt se över grannens hus.

   Jag fnös av förakt och började gå nedför en tomma gatan. Var var alla människor? Ju längre inåt jag gick, desto mer obehagligt började det kännas. Det var som i en skräckfilm, där huvudperson var den sista överlevaren på jorden. Ibland kunde jag skymta någon i affärerna, men annars var det helt tomt. Och så tyst. Inbillade jag mig bara, eller hördes det steg bakom mig?

   När jag snodde runt var det ingen där. Hjärtat började dunka och jag ökande på stegen. Det kändes som att någon stirrade mig i ryggen, men gatan var helt öde. Var det någon som förföljde mig? Varför då, vad ville den mig?

   Innan jag kunde hejda mig själv hade jag börjat springa. Det kändes som att den som var efter mig kom närmare och närmare. Herregud, var är alla människor? Vem skulle höra mig om jag ropade på hjälp? Ingen uppenbarligen! Jag skulle tyst bli bortförd och ingen skulle märka…

   Jag snodde runt hörnet och kom ut i en park, där människor gick på de grusade stigarna med varandra, sina hundar eller barnvagnar. De var bara omkring fem stycken, men det var en sådant lättnad att se annat liv att jag genast lutade mig mot närmaste vägg och putsade ut. Parken bestod av ett lusthus, fyra träd, gräs, blommor, bänkar och, som sagt, stigar. Även om det var på alla sätt mindre och torftigare än det i Washington, var det så skönt att se något som var det minsta bekant. De hade alltså någon form av normalhet i den här staden.

   Jag började inse hur paranoid jag varit. Spurtat utav bara helvete för att komma ifrån en inbillad fiende. Den här platsen skulle nog driva mig till vansinne, bokstavligen.

   Jag gick fram till en tom bänk (det fanns många tomma) och slog mig ner på det nöta träet. På några sekunder fanns en tänd cigg i min hand och jag började dra in röken. Ah, kände mig redan lugnare. Tur att jag bara skulle vara här för ett år, sen skulle jag fylla arton och sticka ifrån morsan och syrran så fort som möjligt. Slippa deras tjat, deras meningslösa ord, deras lögner… Bara vara fri, leva, slippa tänka och bekymra sig. Slippa lyda, slippa stå ut, slippa kämpa sig igenom varje dag…

   Ja, när jag flyttade, då skulle nog smärtan försvinna också.


Kommentarer
Anna

Super bra!! :)

Svar: Tack så mkt :)
sunbeach.blogg.se

2012-09-06 @ 19:17:25
Mahtab

GRYMT!<3

Svar: Tackar :) Jag uppskattar verkligen era kommentaren
sunbeach.blogg.se

2012-09-06 @ 20:04:42
Hemsida/blogg: http://matiib.blogg.se

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort