Fingtic's

Förlåt för att den kommer upp så sent, jag har haft fullt upp hela dagen. 

Jag vet inte hur länge jag satt på bänken, men jag hann i alla fall se tre personer till sammanlagt. En var en gammal man och de andra var ett par i min ålder. Tjejen var söt, brunhårig och i en prickig klänning, och killen var blond, stor och klädd i skjorta. Det var så mycket Perfekta Paret över dem att jag nästan blev spyfärdig. De tre flickvänner som jag själv har haft har varit motsatsen till den här tjejen. De var klädda i så korta klänningar att det såg ut som om de bara hade långa tröjor på sig, tillsammans mycket smink och enorma frisyrer. De hade alla varit ganska snygga, men korkade och tråkiga. Det hade alltid tagit slut efter några veckor. Den senaste hade bara tagit tre dagar.

   Paret hade stirrat på mig när jag rest mig och börjat gå därifrån. De hade nog aldrig sett en kille röka förut. Oskuldfulla småungar.

   Jag hittade tillbaka ganska snabbt, min lokalsinne är rätt bra. I det nya huset sprang mamma och Elle runt som yra höns mellan borstar och kläder. Min syster hade knappt något smink alls på sig och alla hennes ringar var uttagna. Det kunde bara betyda en sak: Främmande.

   ”Vi ska på middag hos familjen Trenstone.” sa mamma, när hon sprang förbi med en maskara i ena handen. ”Klä dig.”

   ”Säkert.” svarade jag bara och började styra stegen mot mitt rum, men hon ställde sig i vägen.

   ”Du ska med på den här middagen.” sa hon bestämt och av mig sin hårdaste blick.

   Jag mötte den. ”Nej, det ska jag inte.” Det fanns nog ingenting värre än att sitta och lära känna någon vuxen och deras tråkiga barn, speciellt med tanke på hur det är i den här gråa staden.

   ”Ifall du vill ha den här, så ska du det.” Mamma drog fram en sedel ur fickan.

   Jag tvekade. Jag behövde alla slantar jag kunde få tag på, och ett par timmar kunde jag nog stå ut med. ”Fint.” sa jag. ”Men jag tänker inte vara trevlig.”

En halvtimme senare stod jag framför deras dörr, i en trång skjorta och tillplattat hår, tillsammans med min underbara syster och underbara mamma. Det var så vi skulle framställa, det var våra roller ikväll. En perfekt, lycklig familj, som paret som gått förbi mig. Jag hade fått mina repliker. Det var dags för riddon att gå upp.

   Kvinna som öppnade dörren… tja, hur ska jag förklara henne? Det var som om något sytt ihop hennes läppar, så tätt pressade hon ihop dem. Hon (Mrs Trestone, antar jag) bjöd in oss med en stel gest.

   Jag avskydde deras hus till och med mer än vårt eget. Det likande en reklambild, det var svårt att tro att någon bodde där. Det fanns inte det minsta tecken på liv. Inga papper på byrån, inga hemmagjorda dekorationer, inga slarvigt upphängda foton på väggarna… Allting var vitt, grått och blankt. Riktigt deppigt.

   ”Och detta är unge Mr Fingtic, förmodar jag.” sa Mrs Trestone.

   Mamma knuffade diskret till mig. Dags för min replik. ”Jag heter Miles Fingtic, trevligt att träffas.”

   Hon hummade bara och ögnade igenom mig, sökte efter fel och brister som om hon var en general och jag var en fiende. Men jag mötte hennes ögon med samma hårdhet som hon själv. Det blev genast en tävling om vem som skulle vika undan först. Vem som var svagast.

   ”Oj, vilket fint hus ni har.” sa mamma, onödigt högt.

   ”Jag vet.” svarade kvinna. Hon vek långsamt bort blicken. ”Följ med mig så ska vi äta.”

   Hon ledde in oss i ett rum där det stod ett bord och inget mer. Vid bordet satt hennes man och deras son. Den lilla killen såg ut som om han höll på att strypas av sin egen slips. Han hade en typisk, mammas pojke utseende. Perfekt utseende.

   Jag blev illamående igen.