Fingtic's

Så jag körde till skolan. Jag parkerade bilen, och jag gick in i den lilla byggnaden.

   Korridoren var jätteliten. Massor av elever trängdes genom den, låste upp sina skåp eller försökte komma till dem. Det var svårt att bara förmå mig själv att in. Överallt fanns lukten av andra människor, det pratades, det skreks. Jag hade svårt att andas, alla andra tog upp allt syre. Ju mer jag försökte ta ett djupt andetag, destu mer snördes strupen åt. Folk knuffade mig fram och tillbaka, utan att märka att jag höll på att kvävas. Jag måste komma ut härifrån.

  Så ringde det in, och alla elever försvann. Man kunde röra sig igen. Och efter en stund, kunde jag andas normalt.

  Okej. Jag måste få mitt schema. Måste gå till schemaansvarig.

   Det var ganska lätt att hitta till hennes kontor, sedan förklarade jag att jag var ny här och sa mitt namn två gånger. Hon gav mig skåpnummer och erbjöd sig att visa mig till mitt klassrum, men jag viftade bort henne. Hon stank av mint och pratade konstant.

   Det fanns inte många klassrum att kolla igenom, så snart kom jag till den jag skulle till: rum AB, läraren Mr Crenons rum, där han undervisade i historia. Med väskan på ena axeln och en molnande smärta i huvudet, öppnade jag dörren.

  Mr Crenon, som visade sig vara en flintskallig man i brun kostym, avbröt sig mitt i en mening, och med honom vände alla blicken mot mig. Granskande. Förvånade. Jag gick så lugnt jag bara kunde och satte mig vid en ledig plats. Sedan drog jag luvan över ansiktet och damp ner på bänken. Ahh. Mörker. Tystnad. Lite för tyst.

   Jag tittade upp och fann att alla fortfarande stirrade på mig.

   ”Fortsätt, för all del.” sa jag och viftade med handen.

   ”Ursäkta.” sa läraren. ”Vem är du?”

   ”Miles.” sa jag. ”Fingtic. Jag är ny här. Det borde stå i dina papper.”

   Nu reagerade han. Han hälsade mig välkommen, pratade om att de jobbade med inbördeskriget och gav mig en bok att läsa i. Han sa att han skulle prata mer med mig efter lektionen. Säkert. Jag skulle ju verkligen vänta på honom också.

    Sedan fortsatte han med lektionen, men ingen lyssnade längre. Många tittade på mig, speciellt några tjejer med perfekt smink och hår. Jag log mot dem och de fnittrade. De var rätt söta, men jag kände inte direkt för en ny flickvän just nu. De var så mycket problem.

   Men att prata lite, få lite status var väl aldrig fel. Därför försökte jag vara så trevlig som möjligt efter lektionen, när de alla flockades runt mig. De presenterade sig ivrig, alla namn var lika varandra och snart hade jag blandat ihop dem. Killarna stod också i klungan, men var mest tysta. Antingen så var de inte lika nyfikna, eller så var de avis på att jag stal brudarnas uppmärksamhet.  

   Men snart kom jag fram till att alla tjejer här inte riktigt lyssnade på mig. När en av dem (kanske Anna?) frågade om jag tyckte om att flytta och jag svarade allvarligt att jag inte hade velat det, skrattade de. De skrattade åt allt jag sa, oavsett vad det var jag hade sagt.

   Men så fångade något bakom dem min blick. Det var en klänning, den enda jag sett på hela skolan som var så pass lång att den gick till knäna. Den såg inte ut att höra hemma på den här skolan, för den var inte i 2000-tals stil. Snarare 50, 60, 70-tal, någonstans där. Flickan i den klänningen hade brunt hår som glänste och lockade sig lite lätt. Hennes smink var nertonat, den framhävde hennes mjuka ansikte istället för att dölja den. Hennes bruna rådjurögon var de största jag någonsin sett, och i famnen bar hon tre böcker på samma gång. Det var något bekant över henne.

   ”Vem är det?” frågade jag de andra, utan att släppa henne med blicken.

   ”Ingen.” sa en, i mun på en annan som svarade: ”Sofia Ringroad.”

   Sedan snubblade de nästan över sig själva, i sin iver att berätta att hon redan var ihop med någon.

   ”Han heter Emanuel Baun, de har typ varit tillsammans för alltid.”

   ”Hans pappa och Sofias pappa äger de två största förlagen i Redleave. De är båda de rikaste familjerna i hela byn.” fyllde en annan i. ”De två har typ varit förlovade sedan födseln. De är ment to be, liksom.”

   Nu minns jag var jag sett henne. Hon var den som gått i parken, den där första dagen när jag satt och rökte på bänken. Hon hade rynkat på näsan åt min cigg. En lite fröken fisförnäm.

  Mitt intresse dalande fort. Synd, hon som hade verkat intressant. 

Sofia Ringroad