Fingtic's

När Elle blåst av mig helt, körde jag tillbaka till grannbyn för att hänga mer med det nya gänget. De ställde inga fler frågor, och jag gav inte dem några. Vi bara hängde under en bro, drack, de andra sprejade in saker på väggen bakom sig och Jeff hade en luftpistol, som vi använde för att skjuta prick på tomma ölburkar. Jag sög på det, vilket jag fick höra resten av kvällen. Men mina tankar var bekvämt inbäddade i bomull, så jag tog inte åt mig.

   När jag slutligen tvingades köra tillbaka var det mörkt och alla förbannade löv likande nästan små stenar, svarta som de var i natten. Fast det var platta. Haha, platta. Jag började skratta högt vid tanken på det. Alkoholen fick allting att bli lustigt.

   Jag råkade köra in på fel uppfart, något som jag insåg först när nyckeln inte gick in genom dörren. Men när jag kom till det hus där jag såg morsan sitta och stirra på mig genom fönstren, då förstod jag att jag hade kommit rätt.

   ”Och var har du varit?” frågade morsan mig, med ett skarp röst. Hon hade en kaffekopp framför sig på bordet, och benen och armarna korsade. Oh, vad rädd jag blev.

   ”Varfhör bryr du dig?” svarade jag. Borde rummet skaka?

   ”Jag önskar att du åtminstone kunde försöka.” Hon talade lägre nu. ”Vi har gjort det här för din skull.”

   Jag brast ut i skratt. Det räckte som svar.

   ”Miles.” Hon reste sig upp, en decimeter nedanför mig. ”Jag ber dig, lyssna. Jag vet hur du har det. Jag vet vad du går igenom. Men du slänger bort hela ditt liv just nu, ta dig samman istället och kämpa dig igenom det.”

   ”Jag orshar fan inte hörsha på det här längre.” mumlade jag fram och försökte tränga mig förbi henne.

   ”Mieles.” sa hon igen, som en hackad skiva. ”Mieles! Jag menar allvar. Se åtminstone på mig.” Hon grep tag i min arm.

   ”Shläpp mig.” Jag ryckte mig loss.

   ”Du måste börja ta ansvar.” ropade hon efter mig, när jag vinglade iväg uppför trappan. ”Det här är din chans att börja om på nytt! Kan du inte…”

   Jag satte händerna för öronen och lallade så högt jag bara kunde, tills jag kom in till rummet och kunde dimpa ner på sängen. Jag slöt ögonen, nöjd vid tanken på att den här promillehalten skulle hålla mardrömmarna borta.

Att vakna av att någon slår två kastrullock mot varandra är väldigt otrevligt. Att vakna av det, när man har en baksmälla, är ännu värre.

   ”Va fan…” Jag pressade kudden hårdare mot huvudet, men det hindrade den inte från att dunka av smärta.

   ”Jag slutar inte fören du stiger upp.” hörde jag min enerverande syrra säga.

   ”Låt mig va!”

   ”Nej!” Hon slog ännu hårdare, och åh, jag stod inte ut!

   ”Okej, jag är uppe!” ropade jag och steg upp, lite vinglande. Solen stack i ögonen som brännande laser och huvudet var så tungt att det knappt ville sitta kvar på axlarna.

   ”Så här ska vi göra.” Jag kisade mot Elle, som lagt (tack och lov) ifrån sig kastrullerna och stod nu och hötte fingret åt mig. ”Du ska gå till skolan idag. Du ska gå på dina lektioner, försöka ta in något i din förkrympta hjärna och sedan ska du komma hem.”

   ”Prata inte så högt.” bad jag gnällande. ”Och varför skulle jag göra det?”

   Hon log triumferande. ”Därför att jag har gömt huvudvärkstabletterna.”