Fingtic's

Lindsay slog till först på fredagen.

  Veckan hade varit rätt bra. Tonys blyghet hade minskat och vi kunde prata rätt avslappat nu, mest om musik. Han hade berättat om att hans föräldrar bara ville att han skulle lyssna på klassisk musik, eller helst ingen musik alls. De kontrollerade allt han gjorde, att han klädde sig rätt, uppförde sig rätt, pratade rätt, var rätt. I mina öron lät det som ett levande fängelse, men Tony bara ryckte på axlarna.

   Min mamma jobbade hårt med caféet och nu hade hon fått dit ett tryck på fönstret där det stod Café Fingtic. Hon var otroligt stolt över den texten och tittade leende på den hela tiden. Jag hade aldrig sett henne så lycklig som nu. Hon jobbade hela tiden med caféet och pratade aldrig om något annat. Det fick mig att känna att det var värt det, flytten.

   Miles gick till skolan de dagar då han druckit kvällen innan och var desperat efter asperinet som jag gömt under min madrass. De andra dagarna var han gud vet var. Dock verkade detta inte tynga ner mamma alltför mycket.  

   Richard, han som varit taskig mot Tony och sedan bett om förlåtelse, hade visat mig uppmärksamhet. Även innan det kom fram att jag var bra på engelska kom han fram till min bänk och frågade om hjälp. Och när jag sedan förklarade tittade han på mitt ansikte istället för boken, vilket jag faktiskt tyckte om.

Den där fredagen hade vi nyss haft idrott. Min lärare var en man i trettioårsåldern, som bara verkade bry sig om dem som var duktiga på att springa och sparka (alltså inte mig). Men han var snäll ändå, helt okej för min del. Gympasalen var dock ganska skruttig.

   Jag och Tony gick därifrån, småpratandes om min mammas café och de bakelser som skulle finnas där. Lindsay och hennes vänner stod i en klunga en bit bort. Vi gick förbi dem, diskuterandes en brownies konstistens. Det var ingen annan där, bara vi, de andra tjejerna och skolgårdens asfalt. Lindsay sa, högt och tydligt bakom våra ryggar:

   ”Visst, jag kan döma efter utseendet.”

   Hela min bröstkorg frös till och jag blev stel. Inte kunde det väl vara mig de menade?

   ”Du verkar vara en dum bimbo.” sa en annan tjej, med lika gnällig röst som sin ledare.

   Sedan började alla skratta.

   Det var mig de pikade. Jag kände hur hela jag säckade ihop och hjärtat började värka. Medan vi gick in i byggnaden, jag lite halvt förlamad, kände jag hur tårar började trycka bakom ögonlocken och deras ord, deras röster, ekade i mitt huvud. Sedan blev jag arg.

   Hur kunde jag låta dem komma åt mig? Detta var ju vad de ville, deras mål. De ville trycka ner mig och jag lät dem göra mig ledsen. Jag tog ett djupt andetag och försökte räta på ryggen. Kom igen.

   Men jag var ändå sorgsen resten av dagen och nästa gång jag såg dem, knöt sig magen igen.

När jag kom hem så var det första jag gjorde att proppa i mig en skiva chockladkaka som mamma hade bakat. Choklad har förmågan att trösta mig.

    ”Hej gumman.” hälsade mamma. ”Hur var skolan?”

   Tony hade inte kommenterat Lindsay, så jag kände att jag behövde berätta det för någon. ”Några tjejer retade mig.” Jag berättade om vår lilla dispyt första dagen, och hur de hånat mig idag.

   Mammas bruna ögon, helt olika från mina, blev medlidande. ”Åh, Elle.” suckade hon. ”Du ska inte bry dig om dem. De är bara elaka, misslyckade ungar, vars ända intresse är att vara elak.”

   Jag log lite. ”Jag vet. Men det är så svårt att ändra sina känslor.”

   ”Mm.” hummade hon och ställde fram varm chockad åt mig. Hon kände mig alltför väl. ”För att byta ämne, jag har bjudit familjen Trestone till middag imorgon.”

   Jag stönade.

  ”Vaddå?” frågade mamma överraskat. ”Jag trodde du och Anthony var vänner nu.”

   ”Jag tycker om Tony.” höll jag med om. ”Det är hans föräldrar jag stönar över.”