Fingtic's

Jag var noga med att se om Miles faktiskt gick mot den korridor som var märkt med hans årskurs. Sedan kunde jag gå in i min egen. Jag kände inte igen många ansikten från igår, och kunde namnet på ännu färre. Men så fick jag syn på någon jag träffat. Lindsay. Magen knöt sig genast ihop till en boll och tankarna började snurra. Snart var hon här. Vad tänkte hon göra? Nu var hon en meter ifrån, nu gick hon förbi… Utan att ens titta på mig. Jaha. Där ser man.

   Anthony, eller Tony som jag kallade honom nu förtiden, satt ensam vid ett bord. När jag vinkade till honom lystes hans ansikte upp av ett leende som var förläget samtidigt som det var glatt. Det sa: Förlåt att jag finns, men jag är glad att du lade märke till det.

    ”Hej.” hälsade jag och lade min svarta läder- och nitväska på bordet. ”Jag har något åt dig.”

   Jag drog fram en skiva och gav den till honom. Hans ögon spärrades upp när han läste det jag skrivit på den: Tonys hårdrockhits.

   ”Jag brände den igår, jag hade ingenting att göra.” När jag inte lyssnade på när min bror och mamma bråkade med varandra, vill säga. ”Den innehåller alla AcDc´s bästa låtar, plus några andra band jag tror att du kommer tycka om.”

   ”Tack.” sa han lågt, helt lamslagen.

   ”Ärsh, allt för min lärjunge.” vräkte jag ur mig med en gest.

   ”Lärjunge?” ekade Tony oförstående, men turlig nog började lektionen då, så jag slapp förklara mig.

   På lektionen, matte, så gick min nya lärare igenom något på tavlan. När han sedan ställde en fråga till klassen så räckte Lindsay upp handen. Jag såg att det var flera andra som hade tänkt svara, som hade tvekande börjat sträcka upp näven, men när de såg att drottningen krävde att få svara så gav de genast upp. De visste att ingen annan skulle få frågan nu.

   Utom möjligtvis, jag då. Med min ovanliga stil, främst idag då jag hade en snygg, svart klänning, så var jag utstickande. Och eftersom jag på köpet är ny så märktes jag extra mycket.

   Jag fick svara på frågan, och jag sa rätt. Det kändes bra, det gav mig en berusande vinnarkänsla när jag fick se Lindsays chockade och arga blick. Varför hade jag varit rädd för den här barbiedockan? Vad kunde hon göra mig egentligen? Reta mig, då vägrade jag höra. Slå ner mig, ja då reser jag mig igen. Hon var bara ett litet kryp.

   Jag kunde lätt krossa henne under mina lila sjucentimeters klackar.

På lunchrasten satt jag och Tony och lyssnade på hans nya skiva. Han log och nickade med i musiken, med ett leende som var helt förlorat i trummans och elgiratens riff. Det är bra, min lärjunge. Detta är början på visdom.

   När vi satt där kom den där blonda, idiotiska kilen fram till oss igen. Jag förberedde mig för mer bögkommentarer, men till min förvåning så var det med ett ödmjukt min som han vände sig till Tony.

   ”Du, asså, jag vill be om ursäkt för igår.” sa han.

    Både jag och min lärling tappade hakan. Va?

   ”Det är helt lugnt att är du är bög, liksom.” sa han. ”Kan vi börja om?”

   ”O-okej.” stammade Tony fram.

   ”Shyst. Jag är Richard Germon” hälsade han.

   ”Jag vet.” svarade Tony, fortfarande lite halvt borta av chock. ”Vi har gått i samma klass sen tre år tillbaka.”

   ”Ojdå.” sa Richard och skrattade. ”Dumt av mig.” Sedan kastade han en blick på mig, innan han vände sig mot Tony igen. ”Du heter ju Anthony, minns jag nu. Men dig borde jag väl inte kunna namnet på?” Han pratade till mig nu.

   ”Nej, det borde du inte.” svarade jag.

  Han väntade, men när jag inte sa något mer sa han: ”Ja, jag måste vidare. Men är vi okej nu?” Tony nickade. ”Bra. Vi ses då.” Richard kastade en sista blick på mig innan han gick.

   ”Det var oväntat.” kommenterade jag när han var utom hörhåll.

    ”Ja.” Jag kände inte Tony så bra, men jag kunde ändå se att han funderade på något.

   ”Vad tänker du på?” frågade jag.

   Han vaknade till. ”Att Richard är intresserad av dig.”

   ”Va?” Jag höjde ett skeptiskt ögonbryn.

   ”Han vet mycket väl vad jag heter, och jag vet vad han heter. Han ville bara prestentera sig på ett smidigt sätt.”