Fingtic's

Det blev ett kapitel ändå för Emmas skull :) Hakkuna Matata, vännen. 

Helgen var ganska kul, faktiskt. Jag och gänget klottrade ner en killes bil med sprejfärg, för han hade tjallat för polisen när Jeff snodde lite öl. Man bör lära sig att inte tjafsa med dem. Jag hade först lite dåligt samvete när jag fick se hur killen reagerade när han såg bilen, men efter lite sprit försvann det fort.

   P.g.a det jag nämnde ovan behövde jag huvudvärkstabletter, vilket gjorde att jag gick till skolan på måndag. Första lektionen var engelska, och vi skulle börja med ett nytt ämne. Vi skulle analysera en valfri film. Det verkade rätt roligt, tills jag hamnade i samma grupp som Sofia och hon insisterade på att vi skulle ta Lejonkungen.

   ”Det är en barnfilm!” utbrast jag. ”Herregud, är du fem eller?”
   Hon såg på mig med en sådan mörk blick att jag blev lite rädd, men visade det inte. ”Lejonkungen är ett mästerverk som är skapat för alla åldrar. När den kom i 3D låg den etta på biolistan och…”

   ”Jajajaja.” avbröt jag hennes tal. ”Visst. BAAAAHHH SOWHENYA!”

   Hon verkade inte tycka att min imitation av sången i början var alltför bra.

Jag tänkte inte se filmen (vilket skolan egentligen sa åt mig att göra) men när jag satt ensam på mitt tråkrum hade jag inget annat att göra, så jag klickade fram den på någon piratsida och satte på den. Den kan väl vara i bakgrunden när jag surfar, tänkte jag.

   Men från första sekund, när solen gick upp över savannen, var jag fast. Jag hade inte sett den sen jag var barn och minns inte så mycket. Var det verkligen så här coolt när jag var liten också? Var det samma film? För den här öppningen, tja, dum var den väl inte. Jag kan väl se lite till, tänkte jag.

   Jag såg hela filmen.

   Det fanns så mycket i den som jag aldrig förstått som barn. Som hur läskigt listig  Scar var, hur smart Puumba egentligen var och hur korkad Timon var, varför Simba återvände och massor mer. Vad var det här för barnfilm? Scar dödar ju sin egen bror, hur jävla barnvänligt var det?

   Jag fann att jag satt och skrattade högt åt skämten, jag kände mig förkrossad när Mufasa dog och jag borrade in naglarna i stolen när Simba och Scar slogs den sista striden, trots att jag visste att huvudpersonen inte kunde dö. Det var ju Disney.

   När filmen var slut ville jag ha mer, så då såg jag tvåan. Den var dock inte i närheten av att vara lika bra, tråkigt nog. Sedan satt jag och lyssnade på soundtracket hela kvällen, även när jag skulle lägga mig lät jag musiken vara på. Det var något glatt och lugnade med den, något som gjorde att jag inte fick några mardrömmar.

Nästa dag på engelska lektionen verkade Sofia vara sur redan innan jag hunnit säga något. Hon rörde runt med sina papper i sin röda klänning och pratade utan att se på mig.

   ”Och jag förmodar att du inte såg den barnsliga filmen igår, som du skulle?”

   Jag log triumferande. ”Du förmodar fel, för jag såg den.”

   Hon hejdade sig och såg upp på mig, lite misstänksamt. ”Gjorde du?”

   ”Ja, det gjorde jag och jag ber om ursäkt: Det är faktiskt en jättebra film.”

   Hon trodde att jag drev med henne tills jag började i detalj beskriva mina favoritscener. Då for hennes haka i golvet och hon bara stirrade på mig av förvåning.

   ”Du har faktiskt sett den.” utbrast hon. ”Wow.”

   ”Vad är det som är så otroligt?” frågade jag. 

   ”Inget. Det är bara det att jag försökt övertala Emmanuel i åratal att se en Disney film, och du gör det direkt.” berättade hon, fortfarande med samma chockartade min.

   ”Men jag är inte Emmanuel.” upplyste jag henne.

   ”Tydligen inte.” Hon log för första gången mot mig. ”Berätta nu, vem var din favoritkaraktär?”

   ”Puumba såklart.” svarade jag genast. ”Ingen tvekan.”

   ”Min med!” Oj, vilket förvandling. Från en ond sur tjej till en glad, pratglad tjej. ”Vilken sång tyckte du bäst om?”

   ”Hakkuna Matata.” sa jag, med inlevelse. Det här var kul, sånt här kunde man inte snacka om med gänget. ”Jag tycker om det den vill säga.”

   ”Jag tycker bäst om Can you feel the love tonight.” sa Sofia. ”Men Hakkuna Matata kommer klart tvåa.”

   Det förvånade mig hur kul det var att sitta och diskutera Lejonkungen med henne. Hon var inte alls Fröken Perfekt längre, hon var en entusiastiskt och, faktiskt, smart tjej. Hon pratade om saker som jag aldrig tänkt på förr, på detaljer i filmen som jag inte märkt men som det var kul att hon noterade. Hon verkade inte alls se ner på mig längre, och hon pratade med mig utan att smöra eller se ner på mig (till skillnad från andra här). Bara som en vanlig människa som delade ett intresse med mig.